oktoberskorpion

Det har tydligen varit en omröstning om, "Fulaste kontoret" i Aftonbladet. Det som vann var ju rena himmelriket jämfört med min arbetsenhet. Man ser överhuvdtaget inte mitt och ena kollegans skrivbord och vårt lilla rum för övrigt, är en avstjälpningsplats med sånt som inte får plats någon annanstans.
Där kan man snacka fult!

Alltså, jag skrev ett inlägg om att uppskatta livet, att stanna upp och njuta under tiden det varar och inte efteråt. Jag var så nöjd att jag faktiskt skrivit (nästan) klagofritt fast det är tidig vardagsmorgon och inte fredag eller helg. Och jag mådde bra som fan av tankarna. De blev nästan som ett mantra när de kom i skrift.

Sen kom klumpfinger och råkade trycka på en massa tangenter så det försvann och all mina härliga spirit med det.

Så nu är det åter en bajsmorgon!

Åh vilken underbar powerwalk jag nyss kom hem från. Den stillade min vinhuvudvärk. Och vilket väder det är. Please stanna kvar nu!

Gårdagen blev väldigt trevlig, mysig och rolig. Tittade på matchen på Glorias, där har ju blivit bra som fan, sen gick vi till Lilla Torg och uteserveringspremiärade med några glas rosé. Väl hemma åt vi thaimat, spelade Buzz och försökte sjunga Singstar (de andra klarade väl sig ok men jag lät jävligare än vanligt).

Ska snart äta pizza sen ska jag försöka tvinga ut mina spelnördar i det vackra vädret. Ska kanske mjukglasspremiära idag då.

Tidig lördagmorgon med kaffe och laptop i köket. Helt ok men jag önskar att jag kunde fått sova lite längre. Men det är väl bara att accepterat att man, så länge man stiger upp 05.10 nästan varje dag inte kan sova till tio eller elva. Kroppen vänjer ju sig och det är väl i och för sig bra.
Hade lite planer för idag tidigare i veckan: Tivoli, Zoo eller bord på O´Learys och Man U - Chelsea eftersom sonen är ett Man U fan och för att sambon för en enda gångs skull håller på ett annat engelskt lag lag än Tottenham.
Detta går då inte för att: sonen fortfarande har ett brutet strålben och kan därmed inte åka karuseller, (hade helt bortsett från detta i vår planering, han också tydligen) Zoo stänger redan 18.00 vilket känns enbart stressande och slutligen börjar matchen redan 14.00, vilket känns ganska för tidigt för att sätta sig på O´Learys. Så allt blev därmed bajs. Tottenham spelar dock matchen efter vilket ju glädjer sambon men frågan är om sonen orkar spendera så många timmar i vuxet sällskap utan möjlighet att fly undan.
Annars kan man ta en lugn helg och vara skönt utvilad på måndag för en gångs skull. Jag är faktiskt ganska trött.

Åh vad jag längtar till Hockey - VM och Fotbolls - EM förresten!

Ja, det är också ett fredagkvällsnöje att "fönstershoppa" på nätet. Var i stan efter jobb och höll på att börja slåss vilt omkring mig. Jag orkar inte med folk när jag ska shoppa och dessutom inte efter en stressig dag på jobb. Det kändes fan som om hela Malmö var i stan idag. Men jag får ju skylla mig själv när jag väljer en fredag eftermiddag som dessutom är lönedag och som bjuder på vackert väder.
Note to self: ALDRIG NÅGONSIN MER!
Som jag sagt förr, jag får vänta med shopping tills jag är arbetslös. Tills dess lutar det åt näthandel.
Jag fick iallafall ryckt åt mig det jag skulle, en jacka till sonen och ett par svarta ballerina till mig själv. Sen flydde jag till bussen och hem till isoleringen.

Gotta stick to my habit och fredagsblogga. Och som vanligt måste jag ju då gnälla över att jag är olidligt trött. Alltså verkligen fruktansvärt, vedervärdigt, avskyvärt  jävla trött.
Denna veckan har varit sjukt intensiv. När jag tittar tillbaka är allt i ett enda bludder av elevärenden, planering, utvecklingssamtal, konferenser, fortbildning, provrättning, sjuk son bla bla bla. Idag kommer också att bli intensiv eftersom vi drar igång ett nytt treveckorstema på måndag och är som vanligt inte färdigplanerade, vilket vi ju måste vara på måndag. Jag tänkte dessutom hinna till stan efter jobb för att sonen är i akut behov av ny jacka och jag börjar bli i akut behov av nya ballerinaskor då mina gamla drar sina sista suckar. Och jag kom nyss på att det är lön idag och under helgen. Varför i helvete lyckas jag alltid pricka in de jävla dagarna? Why oh Why?

Hemma med sjuk son och är ganska hängig själv så jag klagar inte alltför högljutt. Det blåser som fan ute men hade det inte gjort det så hade nog dagen bjudit på värmerekord. Var på Netto och handlade och jag uppmärksammade hur vardagen i mitt närområd ser ut när jag är fast inom skolans väggar. Allting rullar på när man är någon annanstans. Och jobbar man i Skurup har man ju inte så många ärenden utanför så att säga. Omgivningen inbjuder ju inte till att strosa en runda på stan om man (mot all förmodan) skulle ha tid över under arbetsdagen. Så man stannar verkligen innanför murarna hela dagen vilket ju gör att vardagen blir jävligt begränsad. Lite överdrivet kan man fan säga att jag knappt vet hur centrala Malmö ser ut längre!
Måtte jag till hösten få ett jobb där man har en stad omkring sig. Eller kanske bättre, måtte jag få ett jobb överhuvudtaget.

Nu tappade jag lusten för detta.

Fredag men segfredag än så länge. Natten till igår sov jag runt fyra timmar, fast jag var svimfärdigt trött efter för många sena kvällar och tidiga mornar denna veckan. När jag lade mig började stora anstormningen av tankar, både framåt och tillbaka samt jobbplanering. Trodde faktiskt att det var psykakuten nästa. Vilken röra det var uppe i postkontoret. Efter detta tänkte jag då ha en underbart lugn kväll igår. Sonen tyckte väl annorlunda för 15.30 satt jag på akuten med honom och hans lindade arm. Efter fyra timmar kunde vi äntligen åka hem med ett brutet strålben vid handleden och gips upp till armbågen som ska sitta 3-4 veckor. Det kommer att bli tuffa veckor utan fotboll, X box, dator och gympa i skolan. Stackars min pojke! Vad fan är det med honom och sjukhus?
I alla fall är jag nu extremt jävla trött men det brukar lösa sig under dagen, särskilt en fredag då allt och alla genomsyras av den där där speciella fredagskänslan. Fast jag har ju såklart bokat in ett utvecklingssamtal (med en elev som både har det jobbigt och har en jobbig förälder så det lär ta lite tid) så jag får vackert åka en timme senare än jag brukar. Men AW ska jag ha!
Gotta go!

Ibland blir man väldigt inspirerad av människor man möter. Igår var det studiedag vilket innebär att vi lärare har utbildning och workshops. Vi fick en föreläsning av en ung tjej ( i min ålder ungefär). Själva innehållet i föreläsningen var väl inte så uppseendeväckande, vi hade i stort sett allt  som sades i ett paper samt på en stordia framför oss (varför är det förresten alltid så?) men den här tjejen inspirerade mig mycket genom sitt naturliga sätt att tala och vara samt hur hon hamnat där hon är idag. Svårt att förklara men hon var så jävla cool på något sätt, dessutom hade hon skitsnygg frissa. Jag fick även en idé om framtiden, om jag skulle vilja lämna läraryrket. Man kan ju faktiskt dra nytta av det man har inom andra områden.
Ja det var mycket nu på morgonen. Jag har fan inte tid. Och jag är dessutom fortfarande en lärare som idag ska sitta i 80 minuter och vakta den engelska uppsatsskrivningsdelen av nationella provet.

Idag slutade "9A" med att den kvinnliga läraren rörd beskrev sin resa genom projektet och hur svårt det skulle bli att lämna klassen. Hon gjorde en liknelse med att bära ett barn i nio månader och när det sedan föds så måste man lämna bort det. Jag måste säga att det var en alldeles fantastiskt målande beskrivning av känslan. Och genom detta blev jag plågsamt medveten om att jag vid sommaravslutningen kommer att ta avsked av tre klasser som kommer att lämna efter sig ett stort hål i mitt hjärta. Trots att jag mer eller mindre varje dag svär tysta förbannelser över dem har vi byggt upp relationer som är så ömsesidigt äkta, starka och unika.
Jag sa till sambon att jag med min overkligt svåra separationsångest valt helt fel jobb. Hur fan ska jag klara att säga hej då till dem?

(Bild från Hotel Connect)

Om lite mer än två månader sitter jag på den här takterassen och sippar Champagne.

Idag, om en kvart ska jag bege mig till Centralen för färd mot ännu ett dagsverke.
Det är i alla fall vår i luften i La Suède.
Alltid något.

Ok, jag tar tillbaka att det skulle vara löjligt, påklistrat eller tvingande. Blev faktiskt rörd när jag såg att familjen mittemot hade tänt en ljuslykta på balkongen. Det var vackert. Och deltagande. Och så blir jag förbannad när jag inte ser ett enda jävla ljus någon annanstans. Det är alltså bara vi och de med ljuslyktan som tänt ett ljus. Kanske tänker de andra som jag gjorde för en stund sen eller så är de så jävla upptagna med att titta på tv eller av sig själv att de inte bryr sig. Va fan vet jag. Jag är i alla fall glad över att jag ändrat mig. Tack vare en ensam ljuslykta i mörkret. Den symboliserar ju faktiskt så mycket.

Vackert och sorgligt.
Jag ska gå och titta på den igen.

Har svårt för de här massmessen och uppmaningarna om ljus som ska tändas etc. när något uppseendeväckande tragiskt händer i vårt land. Givetvis blir alla normalt funtade människor djupt tagna när en tioårig flicka brutalt mördas av en jävla galning. Själv grät jag på tåget i morse när jag läste en krönika om hur skribenten som förälder och alla andra föräldrar, inte minst Englas känner inför detta och jag orkade inte ens försöka dölja det. Och visst är det en fin tanke om allas samtida aktiva deltagande och avståndstagande mot vansinnesdåd men på något sätt blir de här messen som idag skickats runt till miljoner mobiler lite löjliga. Jag har själv fått några stycken från olika avsändare men har inte skickat vidare något av dem då den sortens aktiva engagemang inte känns så engagerande utan jävligt påklistrat och tvingande. Mina tankar går i vilket fall som helst till Englas familj men jag kan inte och vill inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur det känns att förlora sitt barn under sådana omständigheter. Jag blir alldeles iskall av skräck, vrede och sorg när jag tänker på de barn och deras familjer som den senaste tiden fallit offer för liknande galningar. Jag tänker såklart på min egen son och undrar hur fan man kan skydda sitt barn i en värld som är utom all kontroll. Ibland tror jag att jag på allvar håller på att tappa greppet av oro över vad som kan hända. Det känns som om man maktlöst bara står och ser på och visst, kan det hjälpa att tända ett ljus om en halvtimme så gör jag väl det då.

Herregud vad sol och musik kan göra! Under min powerwalk  tog jag små glädjeskutt när Klubbland - Håkan Hellström, Time won´t let me go - The bravery, I´m sorry Shirley - Timo Räisänen och Hey winner - Lolita Pop kom. Vilka fantastiska låtar att ha i sin Mp3 spelare en dag som denna.

Igår var också en bra dag med föräldrar, V75, vin, god mat, två timmars bowling och Buzz.

Nu väntar jag på son och sambo som är i stan och handlar ett nytt spel, de ska handla Burger King mat med hem.

Hittills en mycket trevlig helg.

Vad i hela fridens namn gör jag uppe nu? Min kropp är fan arbetsskadad av alltför många tidiga mornar. Igår steg jag upp 06.00 då jag ju hade min hett eftertraktade sovmorgon och var for real helt jävla gråtfärdig av trötthet. Idag vaknar jag en halvtimme senare, är pigg och rastlös och vill bara upp ur sängen och dricka kaffe. Hallå liksom! Kan man få den energin till jobbdagar i stället!?

Och ett riktigt snyggt och proffsigt sådant, med foto och allt. Såklart har jag inte gjort det själv utan haft hjälp av sambon. Är så jävla nöjd! I går kväll premiärskickades det iväg till två tänkbara framtida arbetsgivare.

Och nu vill jag gå och lägga mig igen.

Då har man ägnat några timmar av lördagen till omdömen. Snart tid att börja förbereda sig för the big party. En dusch och hårtvätt, några duttar smink och några stänk Issey Miyake ska bli välkommet. Det var inte igår jag duschade...I´m fresh as hell!

Kläder ska väl också på men det får bli en senare fråga, som vanligt.

Just det, borde borsta tänderna, raka benen och armhålorna också.

Då var presenterna inhandlade, talet skrivet, dock ej inövat och jag dricker dagens tredje mugg kaffe.
Tänkte ta en powerwalk men vet fan inte om jag orkar. Det är mulet och vått ute och det gör inget om det börjar regna...

Igår var det förresten en elev som spydde rakt ut på golvet i klassrummet. Gissa vem som fick torka!
Det var precis så jag tänkte mig mitt liv när jag slet i mitt anletes svett på Teologen och Historiska institutionen i Lund. Precis på pricken så.

The times they are a-changing.

Så jag sitter nu och undrar hur många miljarder kräkbakterier jag lyckades andas in.

Åh så skönt att fått hem laptopen igen, ja och sambon förstås. Slipper nu gå in i sonens rum med mitt morgonkaffe för att få tilgång till en dator. Fast helst av allt hade jag såklart legat kvar i min underbara säng.

Idag är det nationella prov. Det innebär att man är fast, sittande vid katedern i klassrummet ganska länge, vilket är jävligt jobbigt för mig då jag mycket sällan sitter ner i ett klassrum. Men jag kan fan inte trava omkring när de stackars eleverna sitter och skriver prov, snacka om att göra dem nervösa.
Får väl helt enkelt planera och skriva färdigt helvetesomdömena under tiden. Kanske inte så dumt med nationella prov after all.

Har sedan bokat in ett utvecklingssamtal mellan 14 och 15 vilket var jävligt dumt just idag då jag ju har en del att göra i eftermiddag. Vikten av planering! Will I ever learn?

Ska i alla fall slappa så in i helvete i kväll!

Omdömen, omdömen, omdömen, IG-varningar, utvecklingssamtal, uppsatser, språkhistoria, amerikanska inbördeskriget, nationellt prov, glosprov, ännu fler lektionsplaneringar, tal till M, presenter, förkylning och drömmen om den perfekta blommiga blusen.

Fy fan vad det snurrar i huvudet!
Vad gör jag egentligen?
Reder jag verkligen upp detta?

Som gräsänka med sambon på mässa i huvudstaden har jag ägnat kvällen åt att äta smörgåsar så att magen nu är helt svullen, ha ont i halsen och känna mig krasslig, skriva några omdömen och prata med kära M. Nu är det Lost sen back to omdömena.
Fan vad bra jag är på att utnyttja egentid.

Läste precis att Mona Seilitz är död! Hon verkade fan vara ultrapigg och odödlig på något sätt. Hennes karaktär var ju bara att älska, inte minst i Bingo Royale var hon ju så jävla stencool. Hemskt tragiskt! Jag blev verkligen jättechockad när Aftonbladet kom upp i min skärm.
Vila i frid.

Dagens att se fram emot:

I slutet av juni är vi här igen



Och i slutet av juli är vi här igen

Men just nu ligger jag i soffan och är krasslig.

Oj vad jag blev överraskad när bloggen funkar. Det har varit lite trist att inte kunna läsa bloggar på två dagar. Intressant var även att läsa kommentarerna till blogg.se:s inlägg om verktygs/serverbytet (jag är inte så insatt). Herregud, de flesta lät  ju värre än narkomaner på avvänjning. Helt desperata och fanatiskt krävande för att de varit utan sin blogg max två dagar. Det är för fan skrämmande. Så jävla farligt var det väl änfå inte. Det är ju som någon skrev, ta en promenad och umgås på riktigt i stället.

Internetsamhället har verkligen tagit sjuka proportioner i vissa avseenden och det är nog fan inte en generationsfråga i bemärkelsen att det är de unga som utmärker sig. Nej det är fan delar av min generation och äldre som verkar leva sitt liv framför skärmen och mer och mer välja bort mänskliga kontakter. Jag menar vad fan är date via internet, alltså en virtuell date, inget samtal eller relation som leder till en riktig date utan en date framför skärmen. Jag kan inte hjälpa det, jag tycker det är patetiskt och skrämmande. Visst finns det säkert någon fördel men hej, kom ut i världen för fan! Och sorry för grov generalisering men det blir  ju mycket mer kraftfullt och spännande att uttrycka en åsikt då.

För övrigt är jag krasslig som fan. Men lägerelden måste vaktas.