oktoberskorpion

Idag slutade "9A" med att den kvinnliga läraren rörd beskrev sin resa genom projektet och hur svårt det skulle bli att lämna klassen. Hon gjorde en liknelse med att bära ett barn i nio månader och när det sedan föds så måste man lämna bort det. Jag måste säga att det var en alldeles fantastiskt målande beskrivning av känslan. Och genom detta blev jag plågsamt medveten om att jag vid sommaravslutningen kommer att ta avsked av tre klasser som kommer att lämna efter sig ett stort hål i mitt hjärta. Trots att jag mer eller mindre varje dag svär tysta förbannelser över dem har vi byggt upp relationer som är så ömsesidigt äkta, starka och unika.
Jag sa till sambon att jag med min overkligt svåra separationsångest valt helt fel jobb. Hur fan ska jag klara att säga hej då till dem?