oktoberskorpion

Har svårt för de här massmessen och uppmaningarna om ljus som ska tändas etc. när något uppseendeväckande tragiskt händer i vårt land. Givetvis blir alla normalt funtade människor djupt tagna när en tioårig flicka brutalt mördas av en jävla galning. Själv grät jag på tåget i morse när jag läste en krönika om hur skribenten som förälder och alla andra föräldrar, inte minst Englas känner inför detta och jag orkade inte ens försöka dölja det. Och visst är det en fin tanke om allas samtida aktiva deltagande och avståndstagande mot vansinnesdåd men på något sätt blir de här messen som idag skickats runt till miljoner mobiler lite löjliga. Jag har själv fått några stycken från olika avsändare men har inte skickat vidare något av dem då den sortens aktiva engagemang inte känns så engagerande utan jävligt påklistrat och tvingande. Mina tankar går i vilket fall som helst till Englas familj men jag kan inte och vill inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur det känns att förlora sitt barn under sådana omständigheter. Jag blir alldeles iskall av skräck, vrede och sorg när jag tänker på de barn och deras familjer som den senaste tiden fallit offer för liknande galningar. Jag tänker såklart på min egen son och undrar hur fan man kan skydda sitt barn i en värld som är utom all kontroll. Ibland tror jag att jag på allvar håller på att tappa greppet av oro över vad som kan hända. Det känns som om man maktlöst bara står och ser på och visst, kan det hjälpa att tända ett ljus om en halvtimme så gör jag väl det då.