Morgonfunderingar
What a fuck?! Solen skiner!
Det verkar som om min kropp ställt in sig på att vakna runt 07.15. Om det nu är så kan den ju fetglömma det för på tisdag är det 05.10 igen. Då är lovet slut och ingen långledighet är aktuell förrän runt midsommar då allt slutar för gott. Kommer nog att kännas jävligt konstigt och ångestladdat att bli arbetslös. Samtidigt känner jag att jag gjort mitt i Skurre under de förhållanden som råder nu. Och förhoppningsvis har jag vid den tiden sökt en massa nya roliga jobb och kanske tom. även fått ett nytt. Har ju en del att söka, gäller bara att få ihop det där jävla CV:t.
Blev ingen bowling igår då pappa inte var riktigt kry. Det gick absolut ingen nöd på oss utan var tvärtom jävligt skönt att få en vilodag. Hyrde filmer, åt godis och slappade i stället. Såg bla. This is England som är jävligt bra men sjukt obehaglig. Även om man klart förstod slutet hade jag önskat mer nystande och förklarande. Kändes som att man gjorde det lite väl enkelt för sig. Jag kom på mig själv att flera gånger under filmens gång tänka att jag fan ska viga varje jävla sekund av resten av mitt liv till att bekämpa alla former av hatbrott. Jag blir så fruktansvärt jävla rädd när jag tänker på att det är en sådan värld, med så mycket oförstånd och ondska som min son snart är tonåring i. Allting knyter sig i kroppen och det känns som om hjärtat fan fryser till is när det blir så jävla påtagligt som i filmen. Man behöver förresten inte se en konstruerad film, det räcker med att läsa tidningen så har man varje dag flera fall av ofattbart våld på näthinnan. Jag vet också att jag som lärare har möjlighet att rädda någon men ibland känns den möjligheten så jävla minimal då resurserna till mer djupgående arbete är noll, dessutom är det så jävla individuellt hur lärare tacklar problem. Vissa ser mellan fingrarna (eller orkar kanske inte försöka) på sådant man borde dra på största trumman för och vissa väljer att dra på största trumman för sådant som för mig känns ofattbart obetydligt (läs tex. keps eller mössa på lektionerna eller hängröv i jeansen). Jag tror att lärarkåren är den arbetsgrupp som har svårast för konsensus när det borde vara så jävla tvärtom. Jag sväljer mitt motstånd att tjata om de där jävla kepsarna och mössorna miljoner gånger varje dag (ok, ibland glömmer jag det då jag verkligen inte tänker på det då jag verkligen inte tycker det är något problem) och jag önskar att de lärare som är så trötta eller inte fattar allvaret i vissa ungdomars uttalanden utan ser det som bus eller oförstånd agerar våldsamt och med hela jävla styrkan bakom sig. Men visst, jag har ju precis synliggjort hur lätt det är att "blunda" med mitt eget "erkännande". Brister det på en punkt är det jävligt svårt att hålla allt intakt. Och brister det dessutom i ekonomiska resurser så är det motvind á la orkan. Men summa summarum är att samhället måste ha hjälp, vi blöder som fan.
Nu ska jag kolla vad Aftonbladet säger om dagens fortsatta väder. Veckans fjärde powerwalk stundar, med eller utan solbrills.
Det verkar som om min kropp ställt in sig på att vakna runt 07.15. Om det nu är så kan den ju fetglömma det för på tisdag är det 05.10 igen. Då är lovet slut och ingen långledighet är aktuell förrän runt midsommar då allt slutar för gott. Kommer nog att kännas jävligt konstigt och ångestladdat att bli arbetslös. Samtidigt känner jag att jag gjort mitt i Skurre under de förhållanden som råder nu. Och förhoppningsvis har jag vid den tiden sökt en massa nya roliga jobb och kanske tom. även fått ett nytt. Har ju en del att söka, gäller bara att få ihop det där jävla CV:t.
Blev ingen bowling igår då pappa inte var riktigt kry. Det gick absolut ingen nöd på oss utan var tvärtom jävligt skönt att få en vilodag. Hyrde filmer, åt godis och slappade i stället. Såg bla. This is England som är jävligt bra men sjukt obehaglig. Även om man klart förstod slutet hade jag önskat mer nystande och förklarande. Kändes som att man gjorde det lite väl enkelt för sig. Jag kom på mig själv att flera gånger under filmens gång tänka att jag fan ska viga varje jävla sekund av resten av mitt liv till att bekämpa alla former av hatbrott. Jag blir så fruktansvärt jävla rädd när jag tänker på att det är en sådan värld, med så mycket oförstånd och ondska som min son snart är tonåring i. Allting knyter sig i kroppen och det känns som om hjärtat fan fryser till is när det blir så jävla påtagligt som i filmen. Man behöver förresten inte se en konstruerad film, det räcker med att läsa tidningen så har man varje dag flera fall av ofattbart våld på näthinnan. Jag vet också att jag som lärare har möjlighet att rädda någon men ibland känns den möjligheten så jävla minimal då resurserna till mer djupgående arbete är noll, dessutom är det så jävla individuellt hur lärare tacklar problem. Vissa ser mellan fingrarna (eller orkar kanske inte försöka) på sådant man borde dra på största trumman för och vissa väljer att dra på största trumman för sådant som för mig känns ofattbart obetydligt (läs tex. keps eller mössa på lektionerna eller hängröv i jeansen). Jag tror att lärarkåren är den arbetsgrupp som har svårast för konsensus när det borde vara så jävla tvärtom. Jag sväljer mitt motstånd att tjata om de där jävla kepsarna och mössorna miljoner gånger varje dag (ok, ibland glömmer jag det då jag verkligen inte tänker på det då jag verkligen inte tycker det är något problem) och jag önskar att de lärare som är så trötta eller inte fattar allvaret i vissa ungdomars uttalanden utan ser det som bus eller oförstånd agerar våldsamt och med hela jävla styrkan bakom sig. Men visst, jag har ju precis synliggjort hur lätt det är att "blunda" med mitt eget "erkännande". Brister det på en punkt är det jävligt svårt att hålla allt intakt. Och brister det dessutom i ekonomiska resurser så är det motvind á la orkan. Men summa summarum är att samhället måste ha hjälp, vi blöder som fan.
Nu ska jag kolla vad Aftonbladet säger om dagens fortsatta väder. Veckans fjärde powerwalk stundar, med eller utan solbrills.
Kommentarer:
Trackback