oktoberskorpion

Idag för fem år sedan, nästan exakt på klockslaget fick jag reda på att Robban var död. Jag hade varit iväg på något och kom hem senare än vanligt. Sambon sa att någon som hette P hade ringt och sökt mig och eftersom jag bara har känt en P i mitt liv förstod jag ju direkt vem det var och jag anade vem hennes samtal skulle handla om. Kanske visste jag till och med redan innan hon berättade. Han hade ju redan en vecka tidigare, efter många års tystnad ringt och sagt farväl. Fast jag fattade nog inte riktigt det då även om jag blev mycket konfunderad av hans sista ord, typ: "Kom ihåg att jag alltid vakar över dig, är någon dum mot dig då jävlar kommer jag". Och det låter jävligt klyshigt men visst fan har han varit och hälsat på. Jag har flera gånger känt hans närvaro mycket starkt och jag har flera gånger pratat högt med honom och både skojat, skällt och berättat vilken jävla skit han kunde vara och såklart även vilken underbar människa han kunde vara. Och trots att jag sörjde och fortfarande sörjer honom grymt mycket har vetskapen om och känslan av att han fortfarande finns omkring oss gjort sorgen mindre tung. Nu sörjer jag nog mest hans tragiska livsöde och alla hans likars tragiska livsöden som med rätt resurser hade kunnat mildras. Det är en skam för vårt jävla så kallade välfärdsland hur utsatta och utslagna människor behandlas, eller ska vi säga inte behandlas.
Som hans dotter skrev i dödsannonsen: "Nu har du det bra pappa." Och det har han. Och jag tror till och med att han ler lite däruppe i sin himmel.