Iofs ska ju lerbad vara bra för kroppen
http://www.aftonbladet.se/vss/noje/story/0,2789,1113423,00.html
Stackars stackars jävlar!
Jag vet precis hur de har det. Var själv på plats 1991 och led stundtals fruktansvärt, men det var aldrig tal om att åka hem. Kommer särskilt ihåg en natt när jag och C var på väg till tältet och i mörkret, leran, kaoset och alkoholruset gick vi fel och fick yra runt en bra stund. Vi grät till slut där vi hand i hand gick dyngsura, ingrodda i lera och nerfrusna in till skelettet. Och när vi då äntligen hittade tältet, som faktiskt stod upp hela tiden var allting vått och jävligt. Man blev aldrig varm och aldrig torr. Fast jag ångrar ingenting och vad jag vill minnas fick vi två dagar med sol som plåster på såren, vätan och leran.
Jag blir alltid nostalgisk, längtande och till och med lite ledsen när tidningarna börjar skriva och recensera om festivalen. Man har ju tillbringat några år där. På den tiden var allt före och efter Roskilde. Tiden där emellan var liksom bara en parentes. Att hand i hand med gänget hoppa över den osynliga linjen mellan pålarna som ledde in till campingområdet var allt som betydde något.
Ska vi återses någon gång, Dyreskueplatsen och jag?
Jag är i alla fall jävligt glad över att det inte blev i år för i år är jag inte alls avundsjuk på någon av besökarna. Jag vaknade upp torr och varm i min säng. Men det finns säkert någon lerig, våt och kall människa över sundet som tycker att det är min förlust. Fast inte i år.
Stackars stackars jävlar!
Jag vet precis hur de har det. Var själv på plats 1991 och led stundtals fruktansvärt, men det var aldrig tal om att åka hem. Kommer särskilt ihåg en natt när jag och C var på väg till tältet och i mörkret, leran, kaoset och alkoholruset gick vi fel och fick yra runt en bra stund. Vi grät till slut där vi hand i hand gick dyngsura, ingrodda i lera och nerfrusna in till skelettet. Och när vi då äntligen hittade tältet, som faktiskt stod upp hela tiden var allting vått och jävligt. Man blev aldrig varm och aldrig torr. Fast jag ångrar ingenting och vad jag vill minnas fick vi två dagar med sol som plåster på såren, vätan och leran.
Jag blir alltid nostalgisk, längtande och till och med lite ledsen när tidningarna börjar skriva och recensera om festivalen. Man har ju tillbringat några år där. På den tiden var allt före och efter Roskilde. Tiden där emellan var liksom bara en parentes. Att hand i hand med gänget hoppa över den osynliga linjen mellan pålarna som ledde in till campingområdet var allt som betydde något.
Ska vi återses någon gång, Dyreskueplatsen och jag?
Jag är i alla fall jävligt glad över att det inte blev i år för i år är jag inte alls avundsjuk på någon av besökarna. Jag vaknade upp torr och varm i min säng. Men det finns säkert någon lerig, våt och kall människa över sundet som tycker att det är min förlust. Fast inte i år.
Kommentarer:
Postat av: Farbror Punk
Som sagt. I nostalgin är det alltid soligt på Roskilde. Och man ska aldrig säga aldrig, hade tanken under 90-talet att få sonen med mig dit någon gång när han var tillräckligt stor. Nu har vi visserligen kört Arvika tillsammans, vilket han tyckte var roligare än Hultsfred med polarna. Men han behöver definitivt testa Roskilde också.
Kan f ö nämna att hans mor och jag såg ett fenomenalt Dream Syndicate i hällregn -86 och efteråt värmde vi oss med whiskey i det fuktiga tältet. Så visst kan man ha det trevligt även i ett blött Roskilde.
Trackback