oktoberskorpion

Somnade inte förrän efter 03,00 inatt så varför i helvete är jag uppe nu?? Antagligen min sista chans på flera dagar att sova utan att behöva ställa en klockjävel och jag bara sumpar den. Ignorerar den. Förringar den. Osynliggör den. Skiter i den helt enkelt.

Jag har hamnat i ett ständigt molande ångesttillstånd. Jo sådana infinner sig ibland men fråga mig inte riktigt varför. Ialla fall så är denna typ av insomnia (om man nu kan kalla det så) ett vanligt förekommande inslag under tiden, så jag känner igen det. Likaså förstärks mina neurostankar under den här tiden. Jag går ständigt omkring och ser faror i allt för människor jag älskar och bryr mig om. Värst utsatt är ju då givetvis sonen. Dessa tankar uppkommer övervägande när jag har lagt mig för att sova och ofta är det mycket detaljerande scenarier som spelas upp. Både visuellt och mentalt. Detta är naturligtivs alltid mycket obehagligt och gör en klarvaken. Igår var då detta faroavsnitt mycket värre än det brukar. Jag hann inte lägga huvudet på kudden förrän jag började tänka på lilla bortrövade Madeleine. Med all sannolikhet är hon antagligen tyvärr död nu och jag låg då och spelade upp fruktansvärda scener kring detta och kidnappningen. Vad de gjort med henne och hur hon har känt, hur hon gråtit, skrikit, varit skräckslagen, haft ont och kallat på mamma. Och plötsligt var det inte Madeleine som var där utan sonen. Jag såg hans skräckslagna ögon, hans lemlästade kropp som hela tiden fick ta emot mer våld av alla vidriga slag och jag hörde hans förtvivlade hjärtskärande skrik på mamma, på mig. Detta såg jag alltså i detalj mellan 02.00 0ch 03.00 i min säng i natt. Jag kan inte minnas senaste gången jag känt sådan skräck. Jag kramade kudden helt stel och kallsvettig. Hjärtat bultade så hårt och högt att jag på allvar trodde jag skulle få en hjärtattack och jag var helt iskall. Jag bestämde mig för att sonen aldrig mer skulle få gå någonstans själv. Jag ska alltid följa med honom fram och tillbaka och jag bara längtade efter att det skulle bli morgon så att han kunde vakna så jag kunde få krama honom hårt och klappa hans mjuka kinder.

Min fråga till alla mammor och pappor: Är detta normalt? Känner ni så ibland? Jag har faktiskt på allvar tänkt uppsöka någon att prata med för den rädslan som då och då infinner sig. Det handlar inte bara om fiktiva händelser i den bemärkelsen att det är utom "normala händelser" nej det kan till exempel vara när sonen ska ut och åka bil lite längre bort så kan jag ibland vara helt säker på att någon olycka ska hända. Och så vidare.
Inte riktigt sunt va? I am a sick fuck.