oktoberskorpion

det finns att skriva om!

Va faan, vart börjar man då? Min intention var ju bara att blogga lite oskyldigt, så plötsligt får man värsta prestationsångesten! Vem bryr sig egentligen?

Såg att ett av det mest frekeventa nyckelordet fortfarande är feminism och fick en plötslig och intensiv vilja att spy galla, men ångrade mig snabbt då jag inser att jag då bara hjälper till att behålla begreppet på topp.

En stilla undran bara, varför är det så viktigt att kategorisera hela jävla tiden? Eller är samhället och dess invånare (vi) så osäkra på oss själva och vår samtid att vi så starkt måste knyta oss till en avgränsad grupp?

Tänkte faktiskt mycket på begreppet "svensk" på nationaldagen. Jag stod på gamla IP med sonen och sambon och viftade med gratisflaggan vi fick vid ingången när det slog mig att jag, just i den stunden inte alls kände någon stark stolthet över att vara svensk. Detta beror dock inte ett dugg på några moraliska värderingar eller liknande, utan enbart på att jag inte känner något nedärvt "blodsband" till Sverige. Jag hade NOG varit lika lycklig någon annanstans...tror jag. Det är ju iofs jävligt lätt att slänga ur sig sådant när man inte har andra referensramar än semestervistelser i andra länder.

Det finns ju dock undantag, stunder när man är extremt stolt över att vara svensk och det är ju förstås när man slaviskt sitter och följer en puck eller en boll. DÅ betyder de blågula färgerna mer än livet känns det som, och ingen sorg är större än när fel målgräns överskrides och ingen glädje och stolhet är större än när det blir rätt.

Fast jag undrar om man inte kan bli NÄSTAN lika fanatisk över vilket lag som helst som ligger en varmt om hjärtat, så har det egentligen med "svenskhet" att göra??

Jag inser nu också att jag inte orkar trassla in mig vidare i mitt eget omöjliga resonemang, kanske är det helt enkelt helt dödfött och överflödigt...?

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe samt en c-vitamin brus, svart vinbärssmak, sen ska jag för första gången på tre veckor cykla till gymet och träna. Nu skiter jag högaktningsfullt i att jag har ont i halsen, det får bära eller brista!