Alla dessa underbara bloggar.
Har nu suttit ett jävla bra tag och uppdaterat startsidan och läst nyinkomna bloggar, tar på krafterna måste jag säga.
En del är intressanta, särskilt modebloggarna har jag märkt, för de är mest lättlästa vid den här tiden på dygnet, kanske annars med iofs.
Jag är nog fan rätt ytlig för det mesta, för när det kommer till längre mer intellektuella resonemang orkar jag inte alltid följa med, eller så handlar det bara om att jag inte har tålamod att läsa vidare. Ialla fall här i bloggarna.
Men jag är jävligt glad och nöjd över att jag har börjat läsa skönlitterärt igen i alla fall, har fan inte läst en skönlitterär bok på över än fem år, fram tills för två månader sedan då jag i bakfyllan hittade Alkemisten på bordet hemma hos min arbetsgivare och sträckläste den på mindre än två timmar.
Sedan dess har det gått av bara farten och nu ligger jag här halva nätterna och läser, kan riktigt längta tills övriga familjen har somnat så jag får träda in i Per Hagmans underbara?! värld.
Han är ett geni som jag aldrig tänker sluta lovprisa! Men fan, nu har jag ju snart bara två böcker kvar av honom att läsa, blir nog svår abstinens tills nästa kommer!
Då får jag väl fortsätta projekt Paulo Coelho, av honom har jag ju faktiskt bara avverkat två, så där är ju mycket att se fram emot, dessutom står, Ett öga rött fortfarande oläst så det så.
Hoppas bara att jag kommer att hålla läslågan vid liv när jag snart börjar plugga igen, av tidigare erfarenhet vet jag ju att det sista man vill se när kurslitteraturen är genomplöjd är ännu en bok, men fan omväxling förnöjer säger man ju.
Ja ja, skit i det nu! Idag var sonen och jag i Trelle och hälsade på farmor och hade blandade känslor när vi gick därifrån. Fan vad hon är gammal i sin kropp nu, är nästan plågsamt att träffa henne ju, känns som om man gör det för att stilla sitt dåliga samvete.
Det gör ont när man tittar på gamla kort och minns henne som den pigga farmorn jag tillbringade så mycket tid hos förr, då var hon fan odödlig och nu är hon nästan bara dödlig, fast ändå inte, hon har lurat döden länge, så hon lär nog fan göra det ett bra tag till, fast hon själv säger att det enda hon vill är att försvinna, hon är nöjd nu.
Det är nästan så att man unnar henne det, men samtidigt talar egoisten i mig om att det gör för ont att förlora henne så hon måste bli kvar, det är en för stor del av mig som försvinner med henne, när det nu än sker.
Fan, nu blev jag så deprimerad att jag inte vill skriva mer, hade ju faktiskt mycket mer att skriva om men Fuck it!
Nu blir det herr Hagman istället.
See you soon